Som barn hade jag ingen bästis, ska jag vara ärlig så har jag aldrig haft det, någon bästis alltså. Det finns förstås flera förklaringar till det. En är att vi flyttade mycket när jag var liten, familjen och alla syskonen fick stå för gemenskapen, mina tonår bestod av dagar fulla med aktiviteter, ofta handlade det om att prestera och jag tror att resultat var viktigare än relationer.
Säkert har det också varit ett försvar och en rädsla för att bli sårad, om jag inte släpper in någon nära så behöver jag inte heller bli besviken om de skulle lämna vår gemenskap. Min låga självkänsla har gjort att jag skyddat mig och tänkt att om de skulle se vem jag verkligen var skulle ingen vilja vara med mig.
Numera vill jag något annat. Nära, öppna möten är livskvalitet för mig. Jag vet att utan vänner blir jag ensam och också sårbar. Jag skulle inte kalla det bästisar, men idag har jag några nära vänner som jag vet finns. Som jag kan dela det mesta med, som ser hela mig och där vi gillar att vara i varandras sällskap.
För det är jag stolt, glad och tacksam
