Så en dag så stod hon där. På hygget uppe i skogen. Först måste jag ha passerat henne ganska nära, troligtvis fullt upptagen av mina tankar, långt borta från nuet vandrade jag på. Å Sam, han märke inget, kanske låg vinden på åt ett annat håll, för normalt blir det full fart på dvärgpudeln när han får upp vilt. Han har nog ingen riktig kontakt med sin egen ras och kostym när han då med högt huvud strutsar fram i terrängen.
Som av en slump, eller förresten – förstås inte slumpen, vände jag mig om. Kanske 50 meter bort, en vacker och ståtlig älgko och två kalvar. Hon hade koll på mig och på sina ungar. Så där stod vi en stund, iakttagande varandra, som i samspråk kunde vi konstatera att denna lilla skogen ändå har plats för oss båda.
Samma kväll går vi en tur, dottern Åse, Sam och jag.
- Vi kollar om vi kan få syn på älgarna säger jag.
Åse som missat Berguvarna hela sommaren, trots många rundor vid gruvan, var pessimistisk.
Men vi hinner inte mera än 500 meter hemifrån så står dom mer eller mindre mitt på stigen. Nu är Sam med på noterna också, vill gärna berätta för trion vems skog detta är. Men han får lugnt hålla sig och acceptera att dela med sig av det som han menar är hans revir.
Dottern är nöjd, jag är tacksam att vi fått dela denna upplevelse.
