I vår skog ovan för huset går en älgko med två kalvar. Tyvärr har jag inte träffat dem, trots att jag dagligen går på småstigarna där, kanske är det kompisen Sam som håller henne borta från oss. Dessa majestätiska vackra djur som ser ganska klumpiga ut, men som rör sig så smidigt i terrängen. När jag växte upp och började orientera i Värmland på 70-talet sprang vi ofta på älg, särskilt under träningspass när det var få i skogen. Fina och magiska möten!
Kon här hemma vaktar sina kalvar, det fick grannarna erfara när dom på lördagskvällen skulle på surströmmingsmiddag hos vänner på andra sidan skogen. Som vanligt tog de stigen över berget, men där stod hon och vaktade. Ingen möjlighet att komma förbi, det var bara att ta en rejäl sväng och runda henne över ris, stock och sten. Svettiga anlände de något sena till middagen. Och älgkon, hon har koll. För när grannarna festade på surströmming, festade hon och kalvarna på deras äpplen!
Naturen och djuren inpå knuten. Häromdagen var Berguven i farten, denna sommaren har jag sett henne, eller kanske är det hela familjen som bor där nere i Falu Gruva som visat sig, flera gånger än tidigare år. Men denna dagen var det inte jag som fick uppleva denna vackra fågel, det var äldsta dottern Hanne. Hon kommer med bilen upp på gården i samma ögonblick som Berguven tar en av skatorna som festar på våra vinbär. Ser hur den bär av med skatan i klorna, och undrar om det verkligen var sant, det där hon sett. Rusar in till datorn och kollar hur en Berguv ser ut, och jodå, det skulle kunna stämma.
Så tar hon Sam, på tur, runt Gruvan, där möter hon två gubbar som står och spanar och frågar henne;
- Har du sett Berguven?
- Ja, det tror jag, tror hon tog en skata på vår tomt nyss.
- Då tror du nog rätt, för där nere (30 meter bort) sitter hon och festar på skatan.
Livet i Pilbo, här och nu
