Nu är vi, Hanne och jag, trötta och nöjda med oss själva. Vi klarade utmaningen på 7 mil, som Marcialonga innebär. En häftig upplevelse även om det emellanåt var trångt i skid-’spåret’ (i princip obefintliga spår.)
Det var verkligen fullt ös på italienarna längs spåret, lite annat än hemma i Sverige och sträckan vi åkte gick genom flera byar där arrangörerna för dagen lagt ut snö på gatorna. Vi tog oss genom tunnlar, över broar och genom ett tält, där vi fick vätska. Det var sol, bra med dricka och matstationer, jag blev till och med erbjuden kaffe med grappa vid sista stationen innan klättringen upp till målet i Cavalese började. Jag avböjde dock med tanke på vad jag hade framför mig, 2 km brant backe med utlagd snö som var som socker.
Upp kom jag, trött men med en ny upplevelse.
Under dagarna här nere har jag dessutom stött på flera gamla orienterar-kompisar som precis som jag testat sina förmågor på skidor. Fina möten med dem och med gänget vi åkt med.
