GÄSTBLOGG FRÅN DOTTER HANNE
I måndags åkte jag Öppet Spår. Det var segt. Först var det segt uppför backen för jag hade dåligt fäste, jag och kusin-Hedda stannade och la på lite extra klister. Sen var det segt för att det var kö och halvbra spår men jag gled som ett spjut. Så var det segt igen pg a återuppståndelsen av det dåliga fästet och i Mångsbodarna gjorde jag ett besök i vallaboden.
Med nytt fäste och några muggar blåbärssoppa och buljong i kistan var det bara att kriga på. Lagom till Evertsberg var fästet ute på hal is igen, axlar och skuldror sega efter alldeles för mycket stakning, hoppet typ nere i graven och jag planerade min försäljning av skidorna. ”FYFAN” var allt jag tänkte.Så glider jag ner mot Evertsberg och får se ett ansikte jag känner igen, väldigt väl faktiskt. Det är ju PappaLars!! (Tårarna inte långt borta)
Han säger saker som den ”vuxna” dottern behöver höra:
”Du ser stark ut”
”Detta fixar du”
”Ska jag ordna något”
Så med lite positiv energi och utlovad klisterpåfyllning vid bron innan Oxberg åkte jag vidare. Bron innan Oxberg var snarare en viadukt (sett från skidspåret), pappa lassade på med klister, gav mig en ”energygel” och skrattade åt mina svordomar.
Oxberg och jag inser, det är BARA tre mil kvar! Herregud, detta är ju en barnlek. Fästet var TOPP och det går att diagonala. Den lite lätt stigande banlutningen passar mig som handen i handsken och alla stakande stackare blir omkörda vilket ger mig lite ny energi (det finns nog en liten tävlingsgen i mig också..).
Nu var det bara att kriga. Ta i. Snart två mil. Ingenting ju! Pappa langar Coca-Cola. En mil. Moraparken. Ljusen går på på eljusspåret?! här var det ett litet slag i ansiktet för nu kände jag att det tagit alldeles för lång tid…
In på upploppet och rakt in i mål och tacka Gustav Vasa för att han inte åkte längre.
Så den stora frågan, Marcialonga vs Vasaloppet. Jag säger nog att jag inte vet. Det var olika saker, Marcialonga var skit när det inte fanns spår men också så himla häftigt med alla byar och upplevelser. Vasaloppet var skit när det var bakhalt men så mycket bättre spår fast tråkigt att bara åka genom skog, myrar och en och annan fäbod.
Marcialonga vill jag nog inte göra om, Öppet Spår kan faktiskt få höra mina svordomar igen men då ska jag inte behöva åka genom ”forsen” (Läs bäck rakt över spåret..) mellan Evertsberg och Oxberg.
Hanne
